﻿Det dröjde några ögonblick innan madame Bâlo till-
räckligt återhemtat sig för att kunna svara. Hon såg stelt
framför sig med bekymrad min, dere@ter steg hon hastigt
upp och gick fram och tillbaka i rummet ett par gånger
— det såg ut som om hon ämnade tala, man hon förblef
stum — och sedan satte hon sig åter plötsligt ned.
— Mr Clissold, sade hon efter dessa bevis på stark
sinnesrörelse. Ni har storligen bedröfvat mig.
— Det gör mig ledsen att höra det, madame Bâlo.
— Denna stackars, olyckliga flicka — denna marte-
rade flicka — fördömd af sin egen mor — vanärad och
förvisad från sitt eget hem — plågad, till dess hon miste
förståndet — var en lika hederlig qvinna som jag — en
ärlig mans hustru, lagligen och med min vetskap förenad
med Georg Penwyn. Ja, de hade ingått äktenskap, och
jag var närvarande vid ceremonien. Det var ett lagligt
äktenskap, ett band som för alltid förenade dem — och
då Georg erhållit sin fars samtycke eller genom sin fars
död blifvit fri, skulle de kungöra sin förening. Det var
en dårskap tänker ni; men jag var dåraktig och ansåg det
för en så stor lycka för min älskling — min glada, sköna
Muriel, hvilken jag älskade som om hon varit min egen
dotter — att bli den unge mr Penwyns maka.